Med motiveringen: ”En vackert klingande tenorröst kombinerad med en självklar musikalitet och omvittnade förmåga att ständigt utvecklas. Joel har stora förutsättningar för en fin karriär som operasångare.”
Joel Annmo har en kandidatexamen från Operahögskolan i Stockholm och har tidigare studerat vid Musikkonservatoriet i Falun. Han debuterade som Pastore och Spirito i L’Orfeo vid Drottningholms Slottsteater 2007, 19 år gammal. Efter avslutad utbildning flyttade han till Tyskland för privata studier och fick kort därefter sina första engagemang i Tyskland. Efter ett par år i Europa debuterade han på Kungliga Operan i Stockholm, där han sedan framförde ett flertal huvudroller och världspremiärer. Han har även medverkat i Don Giovanni på Malmö Opera.
Joel Annmo vann ”Luciano Pavarotti Award” för bästa manliga röst i italienska Viotti Music Competition 2014 och andra pris i Gösta Winbergh Competition på Confidencen 2007. Han har även erhållit stipendium ur Christina Nilssons fond (förvaltat av Kungl. Musikaliska akademien) och stipendium från Anders Wall.
– När jag bestämde mig för att satsa allt för att bli tenor tog pappa ett snack med mig. Han var operasångare och ville vara säker att jag inte målat en drömvärld, utan var beredd på hur tufft och ensamt det var. ”Är du okej med det, kör hårt”, sade han.
Joel Annmo var sexton år när han fick en skiva med Jussi Björling och då var det klart – han skulle jobba med opera. Han spelade av en slump den kända arian Che gelida manina ur Puccinis La Boheme, och förtrollades.
– Det är en jättesvår aria, ändå är hans röst i all sin enkelhet ”bara Jussi”. Han gör ett litet glissando på en konsonant, vilket man egentligen sällan gör. Jag satt på sängkanten och tänkte att det var det bästa jag hört, säger Joel.
Joel Annmo byggde ändå sin drömvärld om operabranschen, men än i dag är han tacksam över att ha blivit förberedd.
– Jag fick en chock över exakt hur rätt pappa hade. De första åren hade jag inget hem i mitt namn någonstans. Jag var singel och flyttade bara runt överallt med två resväskor – hyrde rum i källare hos folk som någon, som kände någon, kände. Det var inget lyxliv, det kan man ju säga.
I början av karriären hankade han sig fram, framför allt i Tyskland, på de jobb som bjöds.
– Ett av mina första jobb var ett kontrakt du var tvungen att säga upp flera månader innan det gick ut, annars förlängdes det automatiskt. Det var bra roller, men arbetskulturen hemsk och jag mådde verkligen dåligt.
Joel sade upp kontraktet, men fick ta stora konsekvenser de månader han behövde jobba kvar. Chefen hade ett rykte om sig att förstöra karriärer och såg till att alla medarbetare vände Joel ryggen under resten av hans tid på jobbet.
– Jag var bara själv, själv, själv, själv. Men samtidigt envis. Jag visste att jag förtjänade bättre än den arbetsplatsen, och det ville jag bevisa. Jag räknade ner dagarna, gjorde mitt jobb, var professionell och bara fortsatte utan att visa hur dåligt jag mådde eller hur arg jag var, säger Joel.
I en sådan tuff bransch, särskilt i början, hur är det möjligt att ta sig igenom det? Långt tidigare, under Joels första år på Operahögskolan, var Birgitta Svendén rektor. Något hon sade fastnade i Joel, även om det tog tid innan det landade:
”Ute i arbetslivet kommer många hårda stunder, dåliga föreställningar och förlorade jobb. Men då och då får ni gyllene ögonblick som är värt allt det andra. Ni måste ta vara på dem, för de gör att ni fortsätter framåt."
– Jag har tänkt på Birgittas ord många gånger efteråt, för det stämmer. Det finns ögonblick när jag slutat sjunga och orkestern slutat spela och det blir fullkomligt knäpptyst. Känslan från publiken är så intensiv att du kan ta på den – det känns som vi upplever något magiskt tillsammans. Då brister kroppen ut i ett ”åh, tack!”, och de ögonblicken är värt allt.
När klassisk musik och kultur debatteras upplever Joel att fokus ofta handlar om budgetbesparingar, och önskar att samhällsvinsterna fick mer plats.
– Kulturen är en del av det som gör oss till människor. Jag är hundra procent säker på att om vi under ett helt år skulle ta bort all kultur från alla, skulle ingen palla det. Ingen skulle ens acceptera det!
Människor har alltid utvecklats med hjälp av kultur, som ett sätt att berätta och lära, menar Joel. Vi uppfann inte kultur på skoj, utan för att vi behövde den.
– Det finns ju en anledning att till och med neandertalarna hade kultur. Varför började vi göra musik? Varför började vi måla stenar och hällristningar? Vi måste ha det i våra liv, för annars finns det ingenting.
Kanske är det därför Joel Annmo aldrig tröttnar på att jobba som operasångare, och lyckades ta sig igenom de första tunga åren. Responsen på hur viktigt hans jobb, precis som hela ensemblens jobb är, får han från publiken. Ibland som personlig respons.
– Det absolut finaste jag har fått var av kvinna jag aldrig träffat, men som sett en av mina föreställningar. Hon skrev:
”Jag har haft år av depression, och inte känt någonting under så lång tid. Jag har funderat på om jag ens vill fortsätta leva – för varför ska jag det om jag inte känner något? Allting är bara grått och dött. Men efter att jag hörde det här som du gjorde, kände jag någonting för första gången på flera år. Jag tänkte att om jag faktiskt kan känna, då kan jag också fortsätta leva”.
– Hur ska man kunna värdesätta en sån sak? Det går inte. Jag kan bara fortsätta jobba, och det gör jag så himla gärna.