– Jag har tänkt mycket på att jag aldrig känt mig rotlös, trots att jag i stort sett levde i en resväska mellan Brasilien och Sverige som barn. Oavsett var jag befann mig blev kulturen mina rötter och anknytningen till både Sverige och Brasilien jättestark. Musiken, konsten och litteraturen gjorde min värld trygg, säger Helena Schuback, som får Mogrenstiftelsens pris i musik 2023.

Helena och hennes lillasyster har haft en mycket internationell uppväxt, med en brasiliansk mamma som jobbade på universitetet i Rio och svensk pappa som var frilansmusiker. Fram tills att hon var 12 år bodde hon halvtid i Brasilien och faxade en gång i veckan sina läxor till Sverige. Och familjens packning växte i takt med de fiolspelande syskonen.

– Är du borta tre månader med växande barn ska fiolerna också växa till nästa storlek. Jag reste ibland med typ fyra fioler, två celli, skolböcker, kläder och gosedjur. Ja du fattar...

Drömmen om sången

Att Helena skulle bli musiker var självklart både för familjen och henne själv. Hon studerade först på Lilla Akademin, sedan på Kungliga Musikhögskolan i Stockholm. Men när hon tagit examen därifrån tog det bara tog stopp.

Mitt under en konsert insåg hon att sitta i symfoniorkester inte var det hon ville göra längre. Hon hade tagit lite sånglektioner under gymnasietiden för att hålla i gång en dröm om att bli sångerska, som hon inte riktigt vågat fullfölja, förrän nu.

En viktig impuls kom från Helenas farbror Lars som också jobbade i musikbranschen.

– Bara några dagar innan han plötsligt gick bort mötte jag honom av en slump på gatan. Han sa ”Helena, ska du inte sjunga i stället?”. Det var en dröm jag inte vågat ta på riktigt.

Våren 2018 kom hon in på Operahögskolan i Norge, 28 år gammal, bara ett halvår efter hon återupptagit sången. I grevens tid för en karriär där många utbildningar inte antar elever som är äldre än så.

Sjunga för att överleva

Men att lägga ett liv som violinist bakom sig och välja en ny väg var både läskigt och svårt. Var kommer den starka drivkraften ifrån? Helena beskriver det som att hon inte har något annat val än att sjunga.

– Jag tror jag måste sjunga för att överleva. Det är sången som balanserar mitt psyke, gör att jag klarar av dagen och kan hitta längtan och nyfikenhet. Och psyket balanserar i sin tur rösten när du är ditt eget instrument.

Helena jämför det med att balansera i yogaposer – är du i obalans i huvudet blir det svårt. Du behöver våga släppa allt för att vara här och nu.

– Det tror jag är alla sångares ledord: ”coraggio”. Våga låta rösten vara så som den är. Börjar du tänka på rösten kommer den styvna till. Vi sångare måste hela tiden jobba med att använda våra förmågor på ett medvetet sätt, men utan att tänka på varenda sak vi gör. För att rösten ska få växa som den vill behöver du ge den plats.

Ändå, anser Helena, är mod kanske ännu viktigare för människorna i salongen än för dem på scen. Kultur är en förutsättning för att vi ska växa som människor och samhälle, kunna respektera varandras olikheter och bygga en trygg värld:

– Gå på kulturella saker. Våga vara nyfiken på någonting annat än det du känner till eller håller med om, så växer vi inte bara som individer, utan också som samhälle!

Att komma bort från sin vardag, se, höra och bli en del av någonting annat och ta med sig det tillbaka ut från operahuset, påverkar människors perspektiv, tror Helena.

– Om vi bara såg varandra mer… Jag tror det är lösningen på alla de stora världsproblemen. Om vi verkligen ser mannen som sitter och tigger pengar, den faktiska individen, öppnar vi upp våra hjärtan. Då spelar det mindre roll var vi har våra rötter, för mänskligheten blir vårt rotsystem. Vi hör ihop.